Ibland eller ja ganska ofta så känner jag egentligen för att bara bryta ihop en stund och gråta ut allt elende. Men det går inte, det tar helt stopp. Kännslan finns kvar och trycker under ytan men det går bara inte. Ibland blir tycket så högt att det faktiskt blir någon form av attack typ. I 5 min kommer allt på en och samma gång. Efteråt är det bara skönt och allt känns lättare. Men innan dess GAHHH!! Det är helt stopp, även om jag vill så går det bara inte. Jag har alla anledningar till att gråta ut ett tag, men nej.. 

 

Men det är väl fortfarande dom där orden som blockar.      Jag tänder på dina tårar..

 

 

 

Ibland (läs dagligen) funderar jag över livet. Vad kommer mitt liv att bjuda på? Vad kommer jag ha hunnit upplevt här jag är 80 år gamal? Kommer jag ha uppfunnit något smart i ett labb eller kommer jag att ändra mig och göra något helt annat? I mitt huvud står det aldrig någonsin still. Det har aldrig gjort det och det kommer det aldrig att göra heller. Jag funderar konstant på allt som går att fundera på. Jag har lätt för att rusa fram i fantasin och föreställa mig de allra hemskaste senarion som finns, men också de allra bästa. 

 

Men saker jag just nu funderar mycket på är mitt framtida jobb. Med det jag läser nu så är forskare inom medicin som är det mest logiska. Men det finns så sjukt mycket intressanta områden så jag kan inte välja! Stamceller, embryologi, pathologi, empidemiologi, forska för militären eller sadla om helt och bli lärare, läkare, sjuksköterska, fysiker, kock... Men jag kommer nog aldrig sluta plugga, på ett eller annat sätt kommer jag hålla mig kvar vid universitetet. Det passar mig och jag har alltid haft någon oförklarlig dragning dit. Varje gång jag åkt förbi ett universitet så har jag känt att jag hör hemma där. Och på bibliotek blir jag så lugn. Det är tyst och tryggt. Jag vill helt enkelt veta hur allt funkar. ALLT. Vad jag ska göra med det sen vet jag inte, men det märker vi väl :) 

Snart är har det gått två år sedan jag bloggade senast.. Ja vad ska jag säga. Så sjukt mycket har hänt sen dess. Nu har allt börjat lugna ner sig och jag känner att jag har börjat hitta mig själv igen efter allt. Nu har saker runt om ordnat upp sig och jag har hittat ett lugn igen och hittat glädjen igen. Jag har nu en andra hands etta på Teg som mest troligt kommer bli ett första hands kontrakt senare (håller tummarna). Är nu ikapp med skolan (några rättningar på rapporter kvar men det går fort och en omtenta) och nu har jag fått extrajobb som servitris på en Indisk restaurang och jag har börjat träna igen efter ett nästan 1 års långt uppehåll. Jag är faktiskt förvånad över hur lite skillnad det ändå är i kroppen efter det uppehållet. Visst är det skillnad men jag är nästan lika vig och känner att styrkan snabbt återvänder.

Men jag tänkte att nu har jag börjar få upp min lust för att börja skriva och blogga igen. Men nu blir det nog lite vuxnare inlägg. Jag är betydligt vuxnare nu och jag tänkte mest blogga om livet och mina tankar om det.

Ja jag har inte skrivit ett blogginlägg sen 1 maj.. Oj vad mycket som har hänt sen dess. Både roliga och mindre roliga saker. Största förändringen är att jag är singel nu. Ja singel. Det känns konstigt men bra. Alla anledningar känner jag inte för att skriva här.. Men huvudanledingen var att vi gled ifrån varandra och att jag tappade mina känslor. Och det är inte rättvist mot nån att fortsätta då.

 

Det är ju inte som att jag inte bryr mig längre, men jag vill inte vara ihop längre bara. Men mest konstigt är det att vara singel, tror inte att det har sjunkigt in än. Speciellt efter ett 5 år långt förhållande... Att säga att jag är singel och att Kim är mitt EX.. Helt sjukt, men så är det..  Och NEJ jag har ingen annan på G. Om det nu va nån som trodde det..

 

Men jag är så glad för att jag har lärt känna alla biomeddare det här året. Människor som förstår mig och mina val och mina ambitioner. Lärt mig att det är helt ok att vara ledsen, förvirrad och bara deppig ibland. Och att ibland suger livet helt enkelt men att det på något sätt alltid blir bättre. Men också att man inte är störd för att man blir galet fasinerad av någon mekaninsm i kroppen eller att man kan sitta och spåna om helt störda saker (typ skapa egna små kloner som ska ta över världen) på luncherna. Och att vi studerar väldigt seriösa saker men tar ändå livet med en klackspark och har kul. Kan verkligen slappna av och vara mig själv på ett helt nytt sätt med de här människorna. Nåt som jag aldrig tidigare varit med om. Har alltid trott att det är mig det är fel på och att jag är en blyg människa som inte kan ha kul eller slappna av. Det har tidigare alltid tagit sån tid för mig att bli bekväm bland nya människor. 

 

Blev så rörd när jag fick så många kramar och goda råd den helgen. Folk brydde sig på riktigt! Inte bara för att vara artig eller nyfiken utan verkligen brydde sig! Det betydde mycket. Men också det Pia sa, I dont whant to know your shit. Just call me when you whant to have fun! Some times you just need someone to take you out of that sad bubble, then I will be there! ;) 

 

Det gäller bara att se på det här positivt. Visst hade jag kanske kunnat göra det bättre, men jag hade också kunnat göra det på 100 andra mycket sämre sätt. Och vid tidpunkten för det så hade jag så SJUKT mycket att göra att jag var glad om jag kunde skita i lugn och ro. Case, rapportskrivningar, omtenta i en super viktig kurs (klarade jag inte den skulle jag inte få studiemedel på sommaren = inget labb = ingen inkomst på nästan 3 månader) en till tenta, bur möte. Är föresten delad ordförande i Biomedicinska utbildningsrådet med Axel! 

 

Klarade iaf den superviktiga omtentan! Jag och Lovisa klarade omtentan.. 2 av 16 personer.. 

 

 

Jag kan säga att det gick ju inte superbra.. Men jag lyckades med inverted ett par gånger efter att jag hade samlat en del mod. 

Vi gick igenom ett par sätt att utveckla den, bland annat genom att släppa på greppet med låren så att man glider ner en bit och att bara hänga upp och ner i ett ben. Men jag kände direkt NEJ!! Inte nu! Så jag övade bara på att hänga upp och ner. Det är nog läskigt för mig. 

Men koregrafin var superkul och jag är ändå glad att jag bytte till Cissis grupp igen då hon gör roligare koregrafier men Angelica är bättre på att förklara tricken. 

Men det märks jätte mycket att en del har gått nivån flera gånger eftersom att det var så himla stor skillnad. En del gjorde direkt alla trick hur lätt som helst och de andra som kom direkt ifrån nivå 3 stod och bara gapade (och lite skräckslagna).

Sen kör också Cissi fyspass i slutet som riktar sig på just en muskelgrupp. Denna veckan blev det magen. Och hjälp trodde att jag skulle kräkas! Men nu så kan jag känna 4 tydliga bumpar på magen ! :D helt sjukt med tanke på att dagen innan så kände jag mig så himla fet och så långt bort från muskler man kan komma. Jag har ALDRIG i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle kunna ha sånna. Så att bara kunna känna dom är hur kul som helst! Men är ju inte i närheten att få dom synliga än . Men ge mig lite mer tid så vem vet ;) Kommer deffenetivt köra hennes övningar fler gånger :) 

Här är dom senaste bilderna som jag har glömt att lägga ut :) 

Nu står jag och velar. Ska jag gå om nivå 2 ytterligare en gång till eller ska jag chansa på nivå 3? Det har släppt otroligt mycket nu när jag går om det men jag är inte helt bekväm med att vara upp och ner än.. Och det är ett viktigt kriterie. 

Den här ska jag kunna göra innan nivå 3 men shit det är så läskigt och så tungt! Får väl nöta, nöta och nöta innan vi slutar på den här omgången. Kommer närmare och närmare mitt mål att kunna stå på händer. Fick några bra tips på knep av en tjej idag på friträningen. Kan göra snygga kullerbyttor nu :D Vilken grej att skryta med va ;) hahaha. 

 

Här kommer några bilder från min instagram:

 

 

 

 

Hela veckan har vi haft labb i organsik kemi. Har nog aldrig varit så slut. Vissa dagar var det bara kaos, ingen ställde tillbaka kemikalierna där dom skulle vara, lång kö till en apparat, sen gick många labbar åt helvete för mig. Två av fyra labbar funkade verkligen inte, vi skulle få kristall/salter på botten.. ja fick en ojla.. De går ju inte filtrera med vaccum..! Och sista dagen gick verkligen allt åt helvete. Först hade jag sönder en separertratt: 

 

Tappade den så att den gick av på mitten.. Sen när hela den labbdelen var gjord (vilket tog över 3 timmar) så lyckades jag välta sista provröret med dom små små dropparna.. F*ck! Då ville jag bara gå därifrån. Men vi skulle göra labben igen men då med vatten som bas så det gick lite fortare.. Men en då. Hade gjort i ordning allt och då skulle jag använda mig av separertratten igen. Men gjorde världens tabbe som missade att kranen var öppen! Stod bara och tittade och undrade vart fan det tog vägen.. Sen såg jag vattenbadet som jag ställt under av nån jäkla anledning, då ville jag DÖ!! Skrattade och grät, gick ut ur salen och satte mig på en stol i 5 min. Gick tillbaka in och försökte klura ut hur jag skulle lösa det där. Förklarade för en assistent, han kunde knappt hålla sig förskratt. Men det löste sig iaf. Fick använda den största tratten nånsin och en jäkla massa eter. Är iaf klar med 3 av 4 labbrapporter från den här veckan. 

 

Hade inte klarat den här veckan om det inte vore för Ann och Lovisa! Har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. När allt gick åt helvete så var dom där och så garvade vi åt det i stället. Sen dansade vi Single Ladies i labbet undertiden som allt kokade. Sista dagen gick det inte så bra för dom heller och tillslut sa jag och Ann att nä.. när vi är klara ska vi hem till mig och äta Ben & Jerrys och se film! Men inte ens att gå på ICA gick bra. Ann tappade ut en dressing så att det sa "Splafs".. Jag ville dö.. Vi konstaterade att vi inte borde få gå ute bland folk.. Men film och glas gjorde allt så mycket bättre!