Dag 02, min första kärlek

Kär har jag ju varit redan som liten, fast det var nog mest bara för att passa in. Alla tjejer i klassen var kär i en kille, och då måste ju jag också vara kär i honom bara för att passa in, fast igentligen så gillade jag aldrig dom där killarna. Men man gjorde ju vad som helst för att passa in.

Den första jag blev kär i var nog Joel i min klass när jag gick i 4:an fast jag blev ihop med en kille som hette Jonas istället. Hans syster tjatade på mig en hel rast att jag skulle bli ihop med honom, efter en stud så röt jag tillbaka OKEJ DÅ!! Fast igentligen gillade jag inte alls honom han var bara jobbig. Jag var den enda i klassen som inte var elak mot honom och då blev han kär i mig. Samma sak hände med Daniel i min klass före Jonas. Jag var den enda som inte var dum mot honom och då var jag helt plötsligt "hans tjej". Honom gillade jag inte heller, men jag ville inte vara taskig bara.
När jag gick i 6an så blev jag ihop med en kille som hette Robert, där var det lite pirr i magen kan jag säga. Men det blev efter jag blev ihop med honom. Frågade chans på honom mest som en kul grej och sen så blev vi kompisar. Jag var hemma hos honom en gång. Men jag tror att han blev ihop med mig för att han igentligen var kär i min bästa vän som jag hade då. Men vad vet jag, det var mest som en kul grej så jag var inte så brydd.

Hela högstadiet var det rätt lugnt. Inga killar för min del och jag var väl inte den som tyckte att det var någon katastrof heller.

I gymnasiet så vart det lite tarssligt en period men tillslut hittade jag rätt. Då var jag 17år och träffade mitt livs kärlek, Kim Persson. På torsdag har vi varit ihop i 1 år och 7 månader. Har aldrig trott att det går att älska någon så mycket som jag älskar Kim. Han kan göra en dålig dag till en bra dag bara genom att säga några väl valda ord. Jag älskar honom för den respekt och intresse som han visar mig och hur underbar och rolig han är. Första gången som jag såg honom så visste jag att det var någon speciellt med honom, men jag visste inte vad. Jag tror att det var för att han var så intresserad av att lära känna mig och så ärlig, det märks att hans skratt kommer från hjärtat. Jag känner mig så lyckligtlottad varje dag då jag vet att han finns här för mig <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0