Ibland eller ja ganska ofta så känner jag egentligen för att bara bryta ihop en stund och gråta ut allt elende. Men det går inte, det tar helt stopp. Kännslan finns kvar och trycker under ytan men det går bara inte. Ibland blir tycket så högt att det faktiskt blir någon form av attack typ. I 5 min kommer allt på en och samma gång. Efteråt är det bara skönt och allt känns lättare. Men innan dess GAHHH!! Det är helt stopp, även om jag vill så går det bara inte. Jag har alla anledningar till att gråta ut ett tag, men nej.. 

 

Men det är väl fortfarande dom där orden som blockar.      Jag tänder på dina tårar..

 

 

 

Ibland (läs dagligen) funderar jag över livet. Vad kommer mitt liv att bjuda på? Vad kommer jag ha hunnit upplevt här jag är 80 år gamal? Kommer jag ha uppfunnit något smart i ett labb eller kommer jag att ändra mig och göra något helt annat? I mitt huvud står det aldrig någonsin still. Det har aldrig gjort det och det kommer det aldrig att göra heller. Jag funderar konstant på allt som går att fundera på. Jag har lätt för att rusa fram i fantasin och föreställa mig de allra hemskaste senarion som finns, men också de allra bästa. 

 

Men saker jag just nu funderar mycket på är mitt framtida jobb. Med det jag läser nu så är forskare inom medicin som är det mest logiska. Men det finns så sjukt mycket intressanta områden så jag kan inte välja! Stamceller, embryologi, pathologi, empidemiologi, forska för militären eller sadla om helt och bli lärare, läkare, sjuksköterska, fysiker, kock... Men jag kommer nog aldrig sluta plugga, på ett eller annat sätt kommer jag hålla mig kvar vid universitetet. Det passar mig och jag har alltid haft någon oförklarlig dragning dit. Varje gång jag åkt förbi ett universitet så har jag känt att jag hör hemma där. Och på bibliotek blir jag så lugn. Det är tyst och tryggt. Jag vill helt enkelt veta hur allt funkar. ALLT. Vad jag ska göra med det sen vet jag inte, men det märker vi väl :)