Dag 08, ett minne

Det första minnet som jag kom att tänka på var när jag träffade Kim för första gången. Men jag ska nog istället skriva om första helgen på internatet.

Jag och mamma hade åkt tåg hela dagen och sett på Arn på min dator som tidsfördriv. När vi kom fram till sundsvall så bytte vi tåg. Där hamnade vi brevid en jätte skum gubbe och jag tänkte bara "Är det så här alla norrlänningar är?!" Mittemot mig satt en kille och jag undrade om han också skulle börja på AWARE.

När vi klev av så visste jag inte riktigt vart vi var någonstans. Det var en jätte liten kur som tågstation och vi visste inte vart vi skulle gå. Men vi började iaf vandra iväg längs vägen och efter några meter kom en bil med två treor i som undrade om vi ville ha skutts till internatet. Självklar tackade vi ja och de tog även en liten tur runt torpshammar, det gick ganska fort. Sen när vi kom ner till internatet och där myllrade det av folk och jag tittade upp på det halvfärdiga huset och tyckte att det såg ut som en flyktingförläggning eller nåt sånt. Jag hade förväntat mig ett stort gult tegelhus som hade varit ett gamalt mentalsjukhus eller liknande.

Väl inne så var det kaos, huset var halvfärdigt och ena halvan var en ända stor byggarbetsplatts. En tjej som heter Cissi visade oss runt i kaoset. Många rum hade inga väggar och på en del ställen var det hål i golvet ända ner till marken. Så vi fick ha rumskamrater (men jag fick ingen). Vi var ca 60 pers i huset på en spis och några kylskåp, rummen saknade nästan alla möbler förutom sängar och någon stol och en lampa. Jag och mamma hade ingen mat och coop stängde kl 7. Så vi fick skutts av en lärare till en bensinmack i fränsta. Då hade vi mat iaf:)

Dagen efter så gick vi upp till den lilla coopbutiken och vi handlade det mest nödvändigaste.
Mamma sov över en natt och hjälpte mig sätta ihop en garderob, då tittade Pia in och vi blev kompisar ganska fort. Vi tog en promenad till Backes strand och pratade och lärde känna varandra. Det var jätte svårt att höra vad hon sa för hon var från Skellefteå:)  Men med tiden så lärde jag mig alla skumma ord.

När kvällen kom och mamma åkte hem igen kunde jag inte sluta gråta. Rummet ekade och väggarna var ljusblå och mina egna lakan hade nästan samma färg, hade en liten stol och en lampa på golvet och jag var ensam. Det känndes som ett mentalsjukhus. Gick och la mig och sedan på morgonen klev jag upp och gick ut för att träffa alla andra och äta frukost och vänja mig vid internatlivet. Det kändes snabbt bra igen för äntligen så hejade folk på mig när vi gick förbi varandra i korridorerna, alla sa god morgon, god natt och hej till alla man såg, det var lätt att skaffa vänner för alla var i samma situation. Det var underbart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0